Det man har och det man drömmer om

Cecilia Davidsson en författare som jag inte läst tidigare. Desto roligare då när jag snubblar över den här berättelsen som jag verkligen gillar. Lågmäld och med en känsla för detaljer mejslas berättelsen fram. Det är en samtidsroman om en sommar där berättajaget återvänt till mormor och morfars stuga på landet. Kanske har hennes relation tagit slut. Troligtvis är det över ned  Boris, en man så olik henne själv men som ändå varit hennes kärlek. Alva och Ebbe är mer än morföräldrar för det är där i det huset hon växt upp, hennes mamma dog när hon bara var 4 år. Instängdheten vältrar sig över henne. Irritation och trots blandas med minnen och kärlek. Hon är skicklig Cecilia. jag gillar hennes sätt att beskriva och hitta rätt tonläge. Läser att hon gett ut flera novellsamlingar och jag ska läsa vidare av

Nathalie: en delikat historia

David Foenkinos bok om Nathalie är en berättelse om kärlek, förlust, trevande och livets små och stora bekymmer. Egentligen är det inte storyn i sig som är det speciella med denna bok. Det avskyvärda epitetet Feelgood roman har använts för att klassificera den här berättelsen...
Nathalis man dör plötsligt. Hon lever i sorg och saknad - på halvfart, begränsat och lägger sin energi på jobbet. Ingen tar sig in i hennes bubbla. Chefen försöker men misslyckas. En arbetskamrat, en något udda oc kollega blir dock hennes nya kärlek. Med vissa förhinder.
Det som är lite speciellt och charmigt med boken är berättandet. Korta stycken, en blandning av återblickar, fotnoter, inpass. Det är gulligt, det finns humor, värme och en blinkning i berättandet som lyfter men som även är bokens svaga sida. Berättelsen har filmats. Kanske kollar in den som DVD framöver.

Jag ringer mina bröder

Stockholm en bilbomb, ett attentat, en terrorhandling men framförallt en stor rädsla för att inte vara normalsvensk, för sitt osvenska namn, för att kanske ses som förövare eller offer.
Jonas Hassan Khemiri har skrivit en monolog en kort roman, en historia som utspelar sig inne i Amors huvud.
Jag vet inte...texten är för sparsmakad. Kanske fungerar den från en scen, kanske fungerar den i en uppläsning men som berättelse att läsa är den inte självklar.

Oktober i Fattigsverige

Att följa Susanna Alakoskis dagboksanteckningar gör en ödmjuk. Jag kan inte hitta ett bättre ord för min känsla när jag väl filtrerat den genom tårar, ilska och sorg. Jag har det så bra. Jag lever gott. Jag har så det räcker trots att jag inte gjort någon bostadskarriär och inte har så många pengar undanstoppade på banken. Hon skriver om fattigdomen, bristen på pengar, uteliggare och barns utsatthet. Hon varvar betraktelser från nutid med barndomens minnen, utdrag ur register och reflektioner kring vår tid. Det är bra. Det är gripande. Det är politiskt. Kanske varje politiker idag skulle läsa denna bok innan beslut fattas. Kanske någon skulle ske.

Konsten att vara kvinna

Caitlin MoranJag har sett henne i intervjuer och tv soffor. Hon var rapp, häftig och med en vass tunga. Jag längtade efter hennes bok. Det kändes som det skulle bli en bra läsupplevelse.
Två kapitel in i boken ger jag upp.
Jag orkar inte flödet av ord. Det som kändes fantastiskt i intervjuerna blir oändligt tröttsamt när det är nedskrivet i en bok. Tanken att ta mig igenom alla sidor är övermäktig.

Detta borde skrivas i presens

Helle Helle har jag återkommit till. Hennes nya bok innehåller till viss del igenkänningsbara moment.
Dorte - en ung kvinna låter dagarna komma och gå. Det finns inte riktigt någon styrsel i hennes tillvaro. Hon hyr ett hus utanför Köpenhamn där hon hör tågen komma och gå. Hon ger sken av att plugga på universitetet men hon dagdriver, dagdrömmer och hennes liv är en väntan på något som ingen vet något om. Män kommer i hennes väg och hon håller tillgodo utan att egentligen göra val.
Boken är en blandning av tillbakablickar och nutid.
Det är ett språk där det mesta utelämnas. Det är detaljrikt samtidigt som Helle undviker att uttala det stora frågorna. Som läsare får jag själv läsa in känslor och skeenden. Jag gillar det men jag har ändå svårt att förstå vad det är som gör att jag dras in i denna relativt händelselösa berättelse. Men jag blir fångad och Dorte stannar i mitt minne.

Alltings början

Karoline Ramqvist: Alltings början
Ung flicka på väg mot kvinna söker sig fram i Stockholmnatten. Hon för bok över sina älskare.
Hon samlar erfarenheter. Hon söker mening. Hon längtar efter vuxenlivet. Dotter till en feminist fastnar hon i ett beroendet till en man. Hon kommer när han kallar. Han kallar när han tycker han behöver henne - sent om natten med omedelbar verkan.
Berättelsen snirklar sig fram under några år under 90 talets Sverige och Stockholm. Jag gillar den här berättelsen för att den lämnar spår som är oväntade. Det är mer än en berättelse om unga tjejers strävan mot självständighet. För mig blir det en bok som får mig att fundera över normer, värderingar, manligt, kvinnligt, relationer. Språket är återhållsamt vilket ger mig möjlighet att lägga till och dra ifrån. Jag uppskattar berättelser utan allt för stora känslomässiga utsvävningar

Allt vi aldrig gjorde med varandra

Inger Alfvéns nya roman var intressant läsning. Jag drogs in i historien för jag ville veta hur det skulle gå. Denna midsommarnattsdröm där egentligen alla personer går omkring och är lite olyckliga och vilsna.
Samtidigt...så var det som om bokens intrig och personerna försvann i samma ögonblick som jag slog ihop pärmarna. Den gav inget intryck som blev bestående. Kanske för att det är svårt att riktigt gilla en bok när man inte hittar någon att tycka om i boken. Harald, Sonja Marianne, Perry, Viktoria och Max blir personer som tar min tid i anspråk men jag tycker ändå inte jag lär känna dom, lär mig inte tycka om eller respektera dom. Inte någon av dom egentligen. Det blir snarare en sorts väntan på förlösning som inte riktigt kommer eftersom det är tveksamt om någon egentligen lyckas ta sig ur och vidare från den livssituation de befinner sig i men som de ändå inte är tillfreds med.

Jag fortsätter

Jag läser vidare i Linn Ullmans senaste roman och den tar sig. Jag tänker på hur det är med familjer och relationer och hur svårt det faktiskt kan vara att begripa och förstå människors vilja och mening. Siri och Jon har det inte lätt i sitt äktenskap, kanske inte heller deras barn eller barnflickan Mille. Kanske är det Siris förlust av sin bror eller hennes mammas sorg som är den röda tråden genom livet, genom åren, genom romanen. En sorg som ligger under ytan, en sorg man inte gärna talar om , en skuld som är outredd. Linn Ullman skildrar lika mycket det outtalade som det som sägs. Jag läser vidare...

När läsningen inte klickar

Jag vet inte om jag ska fortsätta med den här romanen av Linn Ullman: Det dyrbara. Jag läser men mina tankar vandrar sin egen väg. Berättelsen griper inte tag i mig. Det är någonting med språket som är snirkligt och gör att jag stoppas i min läsning, det är en översättning från Norska så det borde inte vara det som stör. Det kanske även har med själva strukturen att det inte blir något flyt. Det är en hoppig kronologi. Jag sneglar redan mot andra mer lockande läsupplevelser men tänker att jag ska ge den 50 sidor till.
Jag vill läsa Ann Heberlein   Ett gott liv...

Cilla Naumann: Springa med åror

Jag har läst det mesta av Cilla Naumann.
Hon har ett språk som går rätt in i mig. Hon gödslar inte för mycket utan låter orden stå för sig själva. Hon väver en berättelse av sorg, saknad, ensamhet och vänskap i den här romanen som berör mig starkt. Det finns en distans i språket som gör att jag som läsare själv får bygga mina bilder.Det finns mellanrum som gör att jag jag som läsare får fylla i med mina egna tankar. Jag tycker även om sättet hon bygger sin berättelse på. Redan från första kapitelrubriken "Sista kvällen" så anar man mer än vet vart berättelsen skall sluta. Det finns respekt och kärlek i beskrivningen av Monika, Johanna, Ivan, Lasse och de andra jag möter mellan pärmarna. Som tema löper några diktrader av Edith Södergran - Jag har krafter. Jag fruktar ingenting, Ljus är himlen för mig. Går världen under - jag går icke under. Oböjlig väntar min karft.

Torbjörn Flygt

Jag har just lagt ifrån mig Torbjörn Flygts bok Outsider. Gillade hans roman Underdog enormt mycket och det är lite av samma känsla att lägga ifrån sig den här romanen. Torbjörn beskriver ett bit av vår nutidshistoria som ligger nära men tillräckligt långt bort för att detaljer och skeenden har bleknat. Torbjörn Flygt plockar fram den tiden igen.
Vi kastas tillbaka nånstans till slutet av 80 talet och följer syskonen Johan och hans familj genom 90 talet.
Det är bra. Det är pricksäkert. Det är en intensiv berättelse med färg och doft och smak.
Nej jag blir inte nostalgisk. Det finns inte mycket att bli nostalgisk över. Men det är skönt att kliva ner i de där beskivningarna av den tid då Tacos var en ny upplevelse och mobiltelefonerna inte existerade.