Allt vi aldrig gjorde med varandra

Inger Alfvéns nya roman var intressant läsning. Jag drogs in i historien för jag ville veta hur det skulle gå. Denna midsommarnattsdröm där egentligen alla personer går omkring och är lite olyckliga och vilsna.
Samtidigt...så var det som om bokens intrig och personerna försvann i samma ögonblick som jag slog ihop pärmarna. Den gav inget intryck som blev bestående. Kanske för att det är svårt att riktigt gilla en bok när man inte hittar någon att tycka om i boken. Harald, Sonja Marianne, Perry, Viktoria och Max blir personer som tar min tid i anspråk men jag tycker ändå inte jag lär känna dom, lär mig inte tycka om eller respektera dom. Inte någon av dom egentligen. Det blir snarare en sorts väntan på förlösning som inte riktigt kommer eftersom det är tveksamt om någon egentligen lyckas ta sig ur och vidare från den livssituation de befinner sig i men som de ändå inte är tillfreds med.

Jag fortsätter

Jag läser vidare i Linn Ullmans senaste roman och den tar sig. Jag tänker på hur det är med familjer och relationer och hur svårt det faktiskt kan vara att begripa och förstå människors vilja och mening. Siri och Jon har det inte lätt i sitt äktenskap, kanske inte heller deras barn eller barnflickan Mille. Kanske är det Siris förlust av sin bror eller hennes mammas sorg som är den röda tråden genom livet, genom åren, genom romanen. En sorg som ligger under ytan, en sorg man inte gärna talar om , en skuld som är outredd. Linn Ullman skildrar lika mycket det outtalade som det som sägs. Jag läser vidare...

När läsningen inte klickar

Jag vet inte om jag ska fortsätta med den här romanen av Linn Ullman: Det dyrbara. Jag läser men mina tankar vandrar sin egen väg. Berättelsen griper inte tag i mig. Det är någonting med språket som är snirkligt och gör att jag stoppas i min läsning, det är en översättning från Norska så det borde inte vara det som stör. Det kanske även har med själva strukturen att det inte blir något flyt. Det är en hoppig kronologi. Jag sneglar redan mot andra mer lockande läsupplevelser men tänker att jag ska ge den 50 sidor till.
Jag vill läsa Ann Heberlein   Ett gott liv...

Cilla Naumann: Springa med åror

Jag har läst det mesta av Cilla Naumann.
Hon har ett språk som går rätt in i mig. Hon gödslar inte för mycket utan låter orden stå för sig själva. Hon väver en berättelse av sorg, saknad, ensamhet och vänskap i den här romanen som berör mig starkt. Det finns en distans i språket som gör att jag som läsare själv får bygga mina bilder.Det finns mellanrum som gör att jag jag som läsare får fylla i med mina egna tankar. Jag tycker även om sättet hon bygger sin berättelse på. Redan från första kapitelrubriken "Sista kvällen" så anar man mer än vet vart berättelsen skall sluta. Det finns respekt och kärlek i beskrivningen av Monika, Johanna, Ivan, Lasse och de andra jag möter mellan pärmarna. Som tema löper några diktrader av Edith Södergran - Jag har krafter. Jag fruktar ingenting, Ljus är himlen för mig. Går världen under - jag går icke under. Oböjlig väntar min karft.

Torbjörn Flygt

Jag har just lagt ifrån mig Torbjörn Flygts bok Outsider. Gillade hans roman Underdog enormt mycket och det är lite av samma känsla att lägga ifrån sig den här romanen. Torbjörn beskriver ett bit av vår nutidshistoria som ligger nära men tillräckligt långt bort för att detaljer och skeenden har bleknat. Torbjörn Flygt plockar fram den tiden igen.
Vi kastas tillbaka nånstans till slutet av 80 talet och följer syskonen Johan och hans familj genom 90 talet.
Det är bra. Det är pricksäkert. Det är en intensiv berättelse med färg och doft och smak.
Nej jag blir inte nostalgisk. Det finns inte mycket att bli nostalgisk över. Men det är skönt att kliva ner i de där beskivningarna av den tid då Tacos var en ny upplevelse och mobiltelefonerna inte existerade.