Jag har läst det mesta av Cilla Naumann.
Hon har ett språk som går rätt in i mig. Hon gödslar inte för mycket utan låter orden stå för sig själva. Hon väver en berättelse av sorg, saknad, ensamhet och vänskap i den här romanen som berör mig starkt. Det finns en distans i språket som gör att jag som läsare själv får bygga mina bilder.Det finns mellanrum som gör att jag jag som läsare får fylla i med mina egna tankar. Jag tycker även om sättet hon bygger sin berättelse på. Redan från första kapitelrubriken "Sista kvällen" så anar man mer än vet vart berättelsen skall sluta. Det finns respekt och kärlek i beskrivningen av Monika, Johanna, Ivan, Lasse och de andra jag möter mellan pärmarna. Som tema löper några diktrader av Edith Södergran - Jag har krafter. Jag fruktar ingenting, Ljus är himlen för mig. Går världen under - jag går icke under. Oböjlig väntar min karft.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar